View photo
  • 17 hours ago
  • 5104
View photo
  • 1 day ago
  • 95
View photo
  • 1 day ago
  • 844
View photo
  • 2 days ago
  • 3581
View photo
  • 2 days ago
  • 12948
View photo
  • 2 days ago
  • 24910
View photo
  • 2 days ago
  • 495

Brev till mig själv.

Idag, den 2:a September 2013, så var det min och Jakobs 2 månaders-dag. Jag har varit så himla lycklig idag. Jag är tillsammans med världens finaste människa, min man, min prins. Han kallar mig för sin wifey, sin fruga. Även fast vi bara är blott 21, respektive 24 år, så har jag känt mig som nygift idag. All lycka jag känt bara välde över mig imorse. När jag läste hans sms där han skrev att han hoppades att jag skulle få en fantastisk dag. Trots distansen så finns vi nära varandra, ständigt. Jag tänker på honom hela dagarna, alla timmar, alla minuter, alla sekunder av min dag. Vad jag än gör så finns Jakob alltid nära. Jag älskar det. Jag älskar honom. Inte ens distansen kan sära på oss. Jag trodde inte att jag kunde älska någon så mycket som jag älskar Jakob. Han är det bästa som har hänt mig. Han lockar fram alla bra sidor ur mig, och när en mindre bra sida visar sig så finns han ändå alltid där; för att stötta, för att uppmuntra, för att höja mig. För att visa hur viktig jag är. Jag har aldrig träffat någon som honom.

Jag har varit så otroligt tacksam idag. Jag har tänkt på en sak Tor sagt till mig ett tag. Trots alla problem jag kommer ha i livet, så kommer mitt fantastiska liv fortsätta rulla på som vanligt. Jag kände verkligen det idag. Att jag är så fantastiskt tacksam för livet jag lever. Jag lever i min drömstad London, jag har en fantastisk room mate som dessutom blivit en av mina bästa vänner på köpet. 4 års vänskap som känns som en livstid av minnen. Jag har lärt känna en massa nytt folk här i London, folk som betyder så himla mycket för mig nu. Som jag känner att jag inte vill leva utan till och med. Tänk att jag inte kände Bea och Kate för bara 8 månader sen… Helt galen tanke, känner jag nu. Jag följde min dröm att bo i London och lyckades. Det tycker jag ändå att jag kan säga nu efter 7 månader i den här staden. Jag klarar mig själv. Visst, jag klarar inte hyran, men det är en annan sak. Jag kan dock ta hand om mig själv, jag kan laga mat, tvätta, betala räkningar, handla mat. Jag är så tacksam för allt jag lärt mig, allt som det innebär med att bo själv. Jag är så tacksam för att jag lärt mig att kunna vara ensam hemma utan att få panik. Jag är så tacksam som har ett eget rum och äntligen har min privata sfär, något jag saknat i sådär 20 år.

Jag är så tacksam över att jag har (nästan daglig) kontakt med mina nära och kära. Trots alla mil emellan oss så känns det ändå som att jag har dem precis fem minuter bort ifall det skulle vara något. Redo att hjälpa. Jag är så tacksam som har en mamma som är så fantastisk och bryr sig om mig så mycket. Som alltid finns där för mig. Som lyssnar på mig när jag gråter. Av längtan, av smärta. Av glädje. Som äntligen har tid för mig. Jag är så tacksam för att min relation till mina syskon har blivit bättre nu när vi inte är varandra hack i häl hela tiden. Att vi får vårt space och kan kontakta varandra självmant. Att vi faktiskt kontaktar varandra självmant, det är jag tacksam över. Jag är så tacksam som har världens finaste svärfamilj till råga på det. En svärmor som alltid berättar för mig hur fantastisk jag är. Jag är så tacksam som har Tor, fortfarande. Fast jag inte bor i Stockholm mer, så tar han sig ändå tid för mig, fast jag befinner mig i ett annat land. Låter mig ringa när jag känner paniken stiga, och som alltid lyckas lugna ner mig med precis rätt ord. Som får mig att tänka realistiskt. Som också alltid får mig att känna mig viktig. Som får mig att komma ihåg att jag är viktig. Att det är honourary att vara saknad av mig. Tor, precis som Jakob, är en sån där speciell person som inte behandlar mig like I’m ordinary. Jag är så tacksam över det, att jag inte ses som ordinär. Det är det sista jag vill vara. Jag är så tacksam att ha en sån fin människa som Tor i mitt liv, som håller mig i schack när jag håller på att falla över kanten, som jag kan göra ibland.

Jag är så tacksam över Mig. Över vad jag gör för mig själv. Idag var jag ute och sprang 6km efter att ha varit magsjuk i en vecka. Jag är så tacksam och stolt över mig själv som valde att springa vid en ny väg, en nyfunnen väg. En vacker väg. En allé med gröna trädkronor och en del orangea löv på marken. Hösten börjar närma sig, men det skrämmer mig inte längre. Jag är så tacksam över att jag ständigt utmanar mig själv, båda fysiskt och psykiskt. Jag är så tacksam som flyttade till en ny stad i ett annat land och lärde mig att åka kommunaltrafik utan att få panikångest. Och även om jag fått panikångest så har jag lärt mig att lugna mig själv. Det är jag så himla stolt över. Det är inte läskigt längre att ta mig omkring här i London. Jag minns första gången jag skulle åka buss och tunnelbana här i London; paniken var så total att jag trodde att jag skulle dö. Men jag tog tjuren vid hornen och åkte. Tvingade mig ner i underjorden där det inte ens finns någon telefontäckning. Och jag åkte. Och jag bevisade för mig själv att jag klarar det. Jag är stark. Jag är så tacksam för det. Jag är också så tacksam över att jag klarar av att sakna, men samtidigt inte gå under. Jag är så tacksam som längtar. Som ser det positiva i det hela; att vi kommer ses igen. Jag är så tacksam som fortfarande väljer att leva Mitt liv, lever Mina drömmar, fast det skulle vara lika lätt att bara skita i min egen vilja och bo med Jakob. Jag är så tacksam för att jag tycker att jag är viktig. Att jag inte låter någon bestämma över mig. Att jag lyssnar på vad Jag vill göra.

Jag är så himla tacksam. Jag är så himla lycklig. Idag har jag känt mig nygift, fast det är några år dit… Den dagen Jakob kommer fria till mig så vet jag inte hur jag kommer känna, för kan jag vara gladare än vad jag är just nu?

—————————————————

För bara ett år sen så befann jag mig i någon slags storm. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag trivdes inte hemma, jag trivdes inte på jobbet, jag trivdes inte med mina övriga relationer, speciellt min on/off-relation med Karl. Jag tänkte att “tänk den dagen jag kommer bort ifrån allt det här”. Inte visste jag att det faktiskt skulle hända drygt ett halvår senare. Och det är jag så himla tacksam över.

Idag, den 2:a September 2013, lever jag som sagt i London. Jag har världens finaste pojkvän som är min själsfrände, och definitivt min bästa vän. Jag håller kontakt med de jag verkligen vill prata med och tvingas inte längre bo under samma tak som någon jag inte kan identifiera mig med. Jag känner mig mer avslappnad, psykiskt, fast jag ständigt är på helspänn på grund av min panikångest. Jag har ett fantastiskt jobb med härliga kollegor. Visst - jag jobbar just nu för att komma bort från mitt jobb, jag har tröttnat på att göra samma sak dag ut och dag in, rastlös som jag kan bli, variation är mitt andra namn, men annars har jag verkligen haft det fantastiskt på Pret. Min chef är fantastisk. Jag vet att hon ärligt talat kommer bli ledsen den dagen jag slutar. Det är jag tacksam över, att hon uppskattar mig.

Jag tränar fast jag inte har ett gymkort. Det är en sak jag är otroligt tacksam över, och känner mig så jävla grym över. Jag har varken gått upp eller ner i vikt, men jag har fått starka ben. Jag har blivit en runner. Det trodde jag verkligen inte att jag någonsin skulle bli, men så hände någonting på vägen. Jag tror faktiskt att det kan vara tumblr som inspirerade mig… Det är jag otroligt tacksam över i vilket fall. Att springa har blivit min terapi här i London, nu när jag inte haft tillgång till att prata med Tor varje vecka. Att gå ut och springa och supa in ny luft, nya dofter, även dofter som ger mig sån otrolig nostalgi. Att se nya platser, att studera allt. Att pusha mig själv till något jag aldrig tänkt var möjligt. I år slog jag mitt personliga rekord med att springa 1 mil genom att helt springa 1 mil. Bara det är en rejäl vinst för mig. Att tiden blev 1h 7min är beyond fantastiskt. Så himla stolt över mig själv!

——————————————

Jag märker att jag har så mycket att vara tacksam över att jag kan knappt kan sluta smattra på tangenterna. Det är fint det, det känns bra. Om ett år, den 2:a September 2014 firar jag och Jakob 1 år och 2 månader. Hur fantastiskt är inte det? Om jag får som jag vill, just nu. Om det av någon anledning inte vore så längre så vill jag ändå vara lika lycklig som jag är idag, minst. Jag har alla anledningar till att vara lycklig! Jag är viktig.

Jag vill även att jag om ett år fortfarande tar min hälsa på allvar och tränar och äter rätt. Och springer. Och om jag bor i Stockholm så hoppas jag att jag går till Tor fortfarande, men kanske inte lika ofta. Efter ett år i England så har jag bevisat för mig själv att jag klarar faktiskt mig själv, även om det är bra att gå och prata med Tor nån gång ibland. Inget fel med det alls. Just don’t overdo it. Jag vill även att jag ska ha sprungit något lopp av något slag, om jag inte hinner göra det innan jag flyttar från London. Jag vet att det skulle få alla mina ben i kroppen, alla muskler, ja hela min själ, att bli så stolt över mig själv. I know I can do it. There’s nothing I can’t do.

Någonting jag glömt nåmna är min audition jag ska på den 15:e September. Jag vill att jag håller på med musik om ett år. Jag vill börja på en högskola, universitet, vad det nu än är, så vill jag hålla på med musik. På heltid. Jag vill leva min största dröm, jag vill sjunga varje dag. Jag vill hitta inspiration till att skriva text till mina egna låtar. Jag vill bli etablerad. Om min audition går bra nu den 15:e så kanske jag kommit en bit på vägen redan tills dess. Förresten - om min audition går bra? Klart det kommer gå bra!

Jag vill att jag hösten 2014 ska vara lika lycklig som jag är nu, hösten 2013. Hur min situation än må vara. Och om jag på något sätt inte är det, så antar jag att det är ett brev till mig själv som säger att: DET ÄR DAGS ATT TA TAG I SAKEN NU, ANNA. DU ÄR FÖR VIKTIG FÖR ATT SLÖSA TID PÅ ATT MÅ DÅLIGT NÄR DU KAN LEVA I LYCKA. NÄR DU KAN SKRATTA OCH VISA DITT FINA LEENDE SOM SÅ MÅNGA ANVÄNDER FÖRST NÄR DE SKA BESKRIVA DIG. DU ÄR ÄLSKAD. TVIVLA ALDRIG PÅ DET. OCH VAD DET ÄN ÄR SOM ÄR FEL SÅ LÖSER DET SIG ALLTID. DET VET DU.

Annars är detta bara ett brev till mig själv som också säger: BRA JOBBAT, ANNA! JAG VISSTE ATT DU KUNDE GÖRA DET!

Med vänlig hälsning

Anna 2013.

View text
  • 5 days ago

Vingarna bär, det är beprövat vid det här laget. De behöver bara få flyga lite då och då.

Diana <3
View quote
  • 6 days ago
View photo
  • 1 week ago
  • 29627
View photo
  • 1 week ago
  • 9305
View photo
  • 1 week ago
  • 64
View photo
  • 1 week ago
  • 7392
View photo
  • 1 week ago
  • 1842

I wish people could just say how they feel like ‘Hey I really don’t like when you do that to me’ or ‘Hey I’m in love with you’ or ‘Hi I really miss you and I think about you all the time’ without sounding desperate. Why can’t everyone be painfully honest and just save people the trouble.

(via carelessly)
View quote
  • 1 week ago
  • 433503
x